Med lundagårsfallet i sin rockärm tar nu giganten Scanpix och stämmer supergiganten Google på fem miljoner kronor för att de har använt sig av tumnagelbilder på ett olämpligt sätt.

http://www.medievarlden.se/nyheter/2012/02/scanpix-stammer-google

Så här säger Ulf Karlsson, ansvarig för upphovsrättsfrågor inom TT-Gruppen, till medievärlden.se:
”Har ni kollat på Lundagårdfallet?
– Ja, i det fallet slog rätten fast att även en tumnagelbild omfattas av upphovsrätten.”

Men förhoppningsvis föds istället något annat, ty alla tre redaktörer är i Stockholm för att i morgon (fredag) träffa några av landets andra studenttidningar. De som har bemödat sig att dyka upp på Gaudeamus inbjudan är förutom vi: Spionen (Göteborg), Tofsen (Chalmers), Mahskara (Malmö), Ergo (Uppsala) och Lösnummer (Örebro).

Förhoppningsvis så kliver tre högmotiverade redaktörer av x2000 i Lund igen om några dar efter att ha delat erfarenheter och skrönor med andra kårbrottare.

Torsdagen spenderar vi på studiebesök hos bland annat:

najs.

Mellan hållpunkterna sitter vi lite mediecoolt och jobbar med våra macprodukter på olika fik och dricker olika typer av kaffe med mjölk.
Kul omväxling från vårt rum utan hörn.

/ Max och Jacob

I måndags publicerade tidningen City en kartläggning av mångfalden bland studentlivets heltidare. Lundagård gjorde nästan exakt samma sak 2010. Resultatet är också detsamma: Män, unga och personer med svensk bakgrund är överrepresenterade.
”En homogen skara individer”, kallar City oss heltidare. Det kanske är att ta i. Men en sak står klar: det börjar bli dags för självrannsakan i Lunds studentliv.

Jag började på Lundagård hösten 2009. Sedan dess har det suttit tretton personer i tidningens redaktion, den inre kärna som fattar de viktigaste besluten om vad som ska bevakas och hur. Samtliga bär svenskklingande namn och kommer från svenskspråkiga hem. Nio är män, fyra kvinnor.
Bara tre av redaktionens medlemmar är heltidare. Men siffrorna stämmer alltså rättså väl överens med Citys, möjligen bortsett från ålderskategorin. Lundagårds redaktion representerar inte studenterna. Missrepresentationen i kön och bakgrund döljer förmodligen ytterligare obalans i sådant som intressen och referensramar.

Vi måste våga se ett mönster. Det kan vara en slump att det ser ut såhär en gång, på ett ställe, men inte i flera år, och knappast när det är så utbrett i studentlivet. Min organisation diskriminerar kvinnor och utlandsfödda.
Det är det första steget. Det andra är att erkänna att det spelar roll.
Vi har en plikt att se till att våra aktiva har lika chanser. Men det spelar också roll för att vi har makt, och makten fördelas orättvist. Extra illa är det med tanke på att snedrepresentationen upprepar den norm som redan finns: ung man med svensk bakgrund.

Lundagård vill vara, och är ofta, den tidning som sätter nyhetsagendan i studenternas Lund, och rentav studenternas Sverige. En skev rekrytering innebär troligtvis att vi missar vissa viktiga studentfrågor och ägnar andra betydligt mer utrymme än vad som är motiverat.
Kön, ålder och etnicitet är tyvärr ganska starkt relaterat till vad man har för erfarenheter, intressen och bekymmer.
Om ingen i vår redaktion har erfarenheten av att bli ratad i bostadsjakten på grund av sitt utländskt klingande namn eller att inte få karriärvägledning för att man inte kan språket – då minskar chansen för att vi ska ta upp dessa brännande frågor. I nummer efter nummer av Lundagård uttalar sig män oftare än kvinnor, och på bilderna är lundastudenterna (för att stjäla en f.d. redaktörs ord) vita, rika och lika – än mer än i verkligheten.

Kanske är det inte kön eller bakgrund som avgör vem som trivs och tar sig vidare inom Lundagård, det kanske är något annat som bara har ett statistiskt samband med kön och bakgrund. Som rätt humor och rätt referensramar. Som benägenheten att falla in i en journalistjargong som härmar män, handlar om män och hyllar män.
Så länge det inte handlar om talang är det fortfarande orättvist. Och så länge det leder till en likriktning är det fortfarande en faktor som kan fucka upp tidningens bevakning rejält.

Samma sak gäller kårerna, som ska bevaka studenternas intressen. Och nationer och AF-utskott, som ska ge ett brett utbud av kultur och fritidsaktiviteter till studenterna.

Om vi vågar se att det kanske inte är en slump att det ser ut såhär, år efter år. Om vi erkänner att det är ett problem, eftersom vi – kårpresidialer, nationstoppar och Lundagårds redaktion – har makt. Då är det tredje steget att göra något åt saken. Nu.

Frågan jag riktar till Lunds studentorganisationer är: Vad gör vi åt detta? I nästa inlägg ska jag försöka ge några svar för Lundagårds del.

Just i denna stund filas sidorna samman till det som kommer bli det fetaste numret någonsin i denna dryga tidnings historia.

För att inte några nervösa naglar ska bitas sönder innan dess, kommer webben smygstarta redan vid Arrival day den 16e Augusti. Då drar vi igång med direktbevakningen du inte kan klara dig utan.

Håll till godo

Det kunde lika gärna ha slutat med några nyhetsartiklar, några reaktioner från företrädare för studentlivet och en intervju med nationsrepresentanter. Nu blev det inte så. Ännu fyra veckor efter den där jobbarsittningen är debatten fortfarande vid liv. På torsdagen samlades knappa 100-talet på Stortorget för att demonstrera mot rasism. Samma sak hände i tre andra städer.
Orsakerna till att det inträffade fått sådan enorm uppmärksamhet är sannolikt många och komplexa, men debatten som vägrar dö visar åtminstone på en sak: Det som skett berör.

I debatten, som inte minst varit livlig i anslutning till det vi berättat på Lundagard.se, kom två huvudläger ganska snart att utkristallisera sig, som i sina huvuddrag finns kvar fortfarande: Vissa ser det inträffade som ett resultat av ett fåtal studenters obetänksamhet, och nu har studentlund fått en väckarklocka som gör att såväl studenter som nationsledare tänker en extra gång på hur utklädnader kan uppfattas av andra. Andra betraktar det som skett som en produkt av en strukturell rasism, som finns i hela samhället men kanske är extra påtaglig i studentlivet.

Efter vårt avslöjande har Lundagård fortsatt att bevaka det inträffade intensivt. Det har blivit för mycket, menar vissa. De som tycker att omfattningen av vår bevakning har varit oproportionerlig hör rätt ofta till gruppen som ser det inträffade som ett enskilt, om än dumdristigt, tilltag. Studenterna tänkte sig inte för, nu har alla inblandade tagit avstånd från det och arbetar med att införa nya rutiner – vad mer finns det att berätta?
Men när händelser på nationer får till följd att det inträffade polisanmäls, anmälaren hängs ut på rasistiska affischer för att sedan stängas av från sin högskola, en av de mest kända rapparna manar till bojkott, två ministrar får ta emot protestbrev varav ett från en amerikansk medborgarrättsaktivist som jämförs med Martin Luther King – då måste vi berätta. I mina ögon vore det tjänstefel av en tidning som har i uppdrag att granska studentlivet i Lund att inte fortsätta följa konsekvenserna av det inträffade.

Bidrar vi då till att debatten blir så långlivad? Sannolikt, ja. Har vi ett ansvar i vad vi väljer att berätta och hur vi berättar om det? Naturligtvis. Vi ska ge så sanna och mångfacetterade bilder som bara är möjligt. Det är därför som det är lika naturligt att berätta om det inträffade och prata med de som tagit illa vid sig som att återge nationens åsikter och intervjua den förman som bjudit in Petter till ett gemensamt arrangemang mot rasism.
Vi har också ansvar för att försöka ta debatten vidare och skapa en konstruktiv dialog om hur studentlivet kan ta till sig det som hänt och utvecklas. Jag hoppas att debattartiklar som  ”Nu kan universitetet bli en antirasistisk kraft” och nyheten om den nya värderingsutbildningen kan ge underlag för en sådan diskussion.

Lundagård söker jämt och ständigt efter nya skribenter, fotografer, redigerare, grafiker, korrekturläsare och tekniker med mera.
Alla studenter är välkomna att söka, men tidigare erfarenhet av antingen tidningsmakeri eller studentliv – helst bådadera – premieras.

Så här gör du:
– Skriv ett personligt brev och berätta vem du är och vad du gör. Skriv också om vad du vill göra på Lundagård, och varför du vill göra det. En knapp A4 brukar vara lagom.
– Skicka också två-tre arbetsprover som har anknytning till den typ av arbete du vill utföra på redaktionen. Har du inga arbetsprover brukar vi kunna ordna så att du får ett par i uppgift.
– Mejla alltsammans till lundagard@lundagard.se och bifoga även ditt cv.

Så här gör vi:
– Vi läser allt som kommer in. Om vi upplever att du missat något i din ansökan ber vi dig att komplettera.
– Om din ansökan och dina arbetsprover är bra blir du kallad till intervju.
– Väl på intervjun presenterar vi tidningen, diskuterar dina ambitioner samt ställer dig inför en utmaning, eller två.

FÄRDIGT!
Låter det jobbigt? Det är det inte. Sök nu, nu, nu!

Där bjuder vi på allt från en inblick i hur Lundaspexarna förfestar till konsekvenserna av kårobligatoriets avskaffande – det system som under lång tid utgjorde grunden för Lunds fantastiska studentliv.

Vi porträtterar även en av Sveriges största supertalanger och på kultursidorna provar vi mindfulness i mobilen. Nyhetssidorna bjuder bland annat på en enkätundersökning med Lunds studenttoppar om deras pressade arbetssituation. Det blir givetvis också forskning, karriär, debatt, krönikor och mycket, mycket mer.

I helgen kommer vi att lägga upp en hel del extramaterial på webben, så håll utkik. Fram tills dess får ni ett smakprov av tidningen i form av den fantastiska ettan!

I oktober kunde Lundagård berätta att Toddyspexarna hade beslutat att, efter många år, tillåta tjejer på scen. Vi följde upp den  nyheten med att fråga Lundaspexarna och Boelspexarna, som numera är de enda spex med könssegregerade scenensembler, om de tänkte följa i Toddys spår. Det tänkte de inte. Nyheten följdes också av en ledare, och krönikören Eva Åkesson skrev att ”Lundaspexarna behöver en make-over”.

Det blev starten på en intensiv debatt. Studentlivsentusiaster påtalade att det finns en mångfald av organisationer i Lund, att tjejerna inte upplever sig kränkta och att alla delar i ett spex är lika viktiga. Andra kritiserade det faktum att människors rättigheter begränsas av kön, att traditionerna bygger hierarkier och är mossiga och omoderna.

Efter ett otal antal kommentarer på Lundagard.se så dog debatten så småningom ut, som det brukar göra. Men där någonstans började vi på Lundagård tillsammans med fem studentorganisationer planera för en paneldebatt om Lundatraditionerna.
Med debatten ville vi försöka komma bort från käbblet, nå en gemensam grund och diskutera hur vi kan utveckla traditionerna i framtiden.

I kväll händer det. Då samlar vi sex stycken personer som på ett eller annat sätt har kopplingar till helt olika delar av Lunds studentliv för en bred debatt om Lundatraditionerna. Läs mer om evenemanget här.
Jag hoppas att du kommer och pratar traditioner med oss, vi startar kl 19 i Café Athen.
Om du inte kan komma kan du följa debatten live på Lundagard.se. Vi bevakar med Twitter och Bambuser, och på onsdagen publicerar vi ett längre referat.

Klyftan blir kanske extra synlig om man tittar på traditionella medier och sociala medier, i alla fall om man utgår från diskussionerna om Wikileaks, #kkgate och Flashback på Gräv11. När moderator Mikael Pettersson från SVT undrade hur många som tyckte att Flashback-tråden om våldtäkterna i Bjästa var journalistik räckte hälften av de samlade journalisterna från ”gammelmedia” upp handen. Två journalister nominerade Flashback-tråden till en guldspade men Föreningen grävande journalisters jury godkände inte nomineringen. ”De var först med många avslöjanden och bör vara de som äras”, sa Carl Fridh Kleberg som var en av journalisterna som nominerade Flashback.

Chefredaktören på Journalisten, Helena Giertta, en av dem som inte räckte upp handen, tyckte att journalister visserligen kunde använda forumet för att få tips, att det pågick en intressant diskussion – men att diskussionen inte kunde kallas journalistik. Hon saknade etik, ansvarsutkrävande och ifrågasättande av ”tipsarnas” agenda. Medhåll fick hon föga överraskande av Nicke Nordmark på Uppdrag granskning som pekade på avsaknad av urval, analys, slutsatser och intervjuer. ”Ska man ge en guldspade till människor som har läst förundersökningen, då kan vi lika gärna ge en sådan till åklagaren också.”.

Journalistik, eller inte journalistik – det är ont om forskning om hur internetforum och sociala medier påverkar traditionella medier trots att de blir en allt större maktfaktor.
Själv har jag svårt att bestämma mig. Även om grundlig research är en oerhört viktig del av journalistiken så kan den inte stå på egna ben utan urval, ifrågasättande och analys. Samtidigt bör inte journalisterna hymla med var de fått sin information ifrån.